»Ei hytte foran loven« är Johan Berggrens tredje album och hans andra på norska. Med föregångaren ”Lilyhamericana” etablerade sig den Lillehammer-bördige singer/songwritern som ett av den intressantaste namnen på den norska musikscenen. På uppföljaren »Ei hytte foran loven« tar Berggren ytterligare steg framåt. Pondus och auktoritet i kombination med gedigen musikalitet och starkt låtskriveri gör “Ei hytte foran loven” till en osedvanligt stark platta. Inte bara med norska mått utan oavsett vilken måttstock man använder.

»Ei hytte foran loven« är inspelad i Ole Evenruds Hitsville Studios i Halden. När Berggren och bandet tvingades ställa in vårturnén efter kritikerrosad “Lilyhamericana” på grund av Covid-19 fick de hitta på annat att göra. Berggren tog med sig bandet ned till Halden och Hitsville Studios där de spelade in elva låtar på en dryg vecka i slutet av april. Allt är inspelat live i studion förutom en del gitarrer som lagts på i efterhand. Samtliga låtar är skrivna av Johan Berggren förutom titelspåret som är skrivet tillsammans med Vegard Hertzberg och »Burde ha vært« där Petter-Inge Pettersen bidragit. Och självklart har Berggren inte skrivit Little Feats »Willin’«, med norsk text av Stein Ove Berg.

Countrymusik må vara en amerikansk uppfinning. Men som all musik i modern tid har den spritts över världen, musiker från andra kulturer har anammat, absorberat och processat den. Till en början handlade det kanske mest om att kopiera, men när man väl blivit hemmastadd med musiken, lärt sig behärska idiomet och förstått själva kärnan, själen, då blir det något nytt, något eget.

Johan Berggren gör norsk countrymusik. Nej förresten…Johan Berggren gör country på sitt eget vis. Och sjunger på norska. Visst förstår man att han lyssnat på och inspirerats av giganter som Merle Haggard, Kris Kristofferson och Johnny Cash, men han imiterar aldrig. Intuitivt har Berggren förstått countryns själ och hjärta. Han behärskar det musikaliska uttrycket och låtskrivarkonsten till fulländning. Musiken är på något sätt alldeles självklar och bekväm som att par väl ingångna boots. Berggren och band uppfinner kanske inte hjulet men varför ska man göra det när det redan fungerar så väl?

Berggrens låtskriveri är av yppersta klass och, än en gång; han har förstått countryns själ och hjärta. Texterna berättar om vardagliga ting. Om 'vanligt' folk. Om dig och mig. Eller Tårnpetter i Oppdal.

Uflidd og uredd, usikra og rå
Om du løfta litt på blikket ditt var det meg du så
Jeg hadde lite å tape, men også lite må ha mer

Nederst på stigen, øverst på taket
Jeg klatra blindt til topps så meg aldri tilbake
Det er ikke et kirketårn i Oppland jeg ikke har reparert

Jeg fikk navnet mitt deretter
Tårnpetter

I klassisk countrytradition har texterna genomgående ett underdog-perspektiv. Det är inte mycket glitter och glamour. I stället handlar de om svunnen kärlek, vardagens vedermödor och drömmar om ett anständigt liv. Allt skildrat med värme och empati. Och kanhända är texterna ibland rent av lite självbiografiska. Som när den potentielle svärfadern ifrågasätter om musikerbanan är ett vettigt karriärsval.

Svigerfar var mer skeptisk til sin nye svigersønn
Og spurte egentlig mest om hvor mye spilling blei i lønn
Så da jeg satt der på middag og nippa pent til vin
Var det alltid ”åssen går det med den musikktingen din?”

Så kanskje det var like greit at det ikke blei oss to
Kanskje det var like greit

Som svensk lyssnare (dessutom från södra Sverige) har jag ibland svårt att förstå delar av texterna. Vissa uttryck är svårbegripliga till och med när jag läser texterna. Men uppriktigt sagt, jag förstår inte allt i Dylans texter heller. Men det spelar ingen roll. Både Dylan och Berggren sjunger med så mycket känsla och inlevelse att jag utan problem fångar själva essensen även om en del ord går mig förbi. Sedan finns det säkert de som skulle hävda att Berggren är en bättre sångare än Dylan. Fast det är väl ändå att dra det en bit för långt…

Håkan Olsson, Rootsy.nu